Uppdrag Granskning tog oss in i den nya nanoteknikens värld. De belyste och berörde ett fåtal positiva samt negativa punkter. Det fanns några uttal som gjordes vilka jag tog fasta på eftersom de väcker till eftertanke.
Läkemedelsverkets uttalande att ”vi måste alltid väga risker” mot varandra stödjer mina tankar. Notera att FDA i USA använder samma uttalande ända ner till de små nästintill ofarliga huvudvärkspillren. Uttalandet tar oss tillbaka till att valet står mellan pest eller kolera. Men hur lätt är det som konsument att väga riskerna mellan solen och en solskyddskräm. Ta en solskyddskräm som innehåller titandioxid i outtalad form. Vilken produkt innehåller nanomaterial och vilken gör det inte? Svaret står skrivet i stjärnorna fram tills år 2013. Men den lilla sjukvårdsutbildning som jag själv har i botten så vet jag med all säkerhet att huden absorberar vad vi smörjer/sprayar på den men var nanopartiklarna sedan hamnar inne i kroppen vet man inte så mycket om. Verkar inte som man är vidare intresserad av att finna ut svaret heller. Hade man varit det så hade det redan varit gjort. De presumtiva riskerna man anade redan i början av 2000-talet har man glömt eller gömt åt framtiden. Helt rätt kanske för vi lär ju se vad som händer med våra barn och oss själva om ett antal år.
Apoteksbolagets egen produkt Apoliva innehåller titandioxid och de verkar helt förlita sig på den Vetenskapliga kommitténs bedömning. Vem de är och vad de gör skall vi nog ta reda på.
Vidare påtalades att ”tillverkaren har högsta ansvaret att produkten är säker”. Jaaaa, så vad skall vi egentligen ha Läkemedelsverket och dito andra aktörer till? Åter igen skall vi förlita oss på tillverkarna vars mål fokuseras på hög avkastning samt att hålla aktieägarna lyckliga.
Man kan ju räkna ut med knäna vad som kommer att hända den dagen något inträffar. Vi följde bara gällande lagstiftning och vi har ju talat om vad krämen innehåller. Om de anger Nano i innehållsförteckningen så innebär detta att de kan hållas till svars för Nano:t. För man kan väl inte anklaga och anmäla någon för något som de inte medgivit, eller?
Nano och material därav är absolut ingenting som jag förkastar rakt av utan det finns nog många väldigt stora och bra användningsområden för den här nya tekniken. Att tillverka ett Nato-filter för rengöring av vårt dricksvatten kan kanske helt ta bort läkemedelsrester, dioxiner eller andra farliga ämnen. För det är ju ändå de där jätte små partiklarna i Nano-storlek som vi skall vara rädda för. Ett virus ligger i storleksform runt 50 Nanometer och det har man inte hittat något medel för att stoppa.
Trots att det var fem år sedan jag slängde ut allting ifrån mitt hem som innehöll titandioxid så har det åter smugit sig in igen. Min örttandkräm har fått en ny kompis i innehållsförteckningen, så det här med att man kan lita på att man vet vad som finns i det man speciellt valt ut har flugit ut genom köksfönstret.
Vi måste ta ansvar för oss själva och våra kroppar för det är ingen annan som gör det för oss! Givetvis är det helt okey för dem som känner för att vara med och testa det allra senaste för vetenskapens skull.
Läkemedelsverkets uttalande att ”vi måste alltid väga risker” mot varandra stödjer mina tankar. Notera att FDA i USA använder samma uttalande ända ner till de små nästintill ofarliga huvudvärkspillren. Uttalandet tar oss tillbaka till att valet står mellan pest eller kolera. Men hur lätt är det som konsument att väga riskerna mellan solen och en solskyddskräm. Ta en solskyddskräm som innehåller titandioxid i outtalad form. Vilken produkt innehåller nanomaterial och vilken gör det inte? Svaret står skrivet i stjärnorna fram tills år 2013. Men den lilla sjukvårdsutbildning som jag själv har i botten så vet jag med all säkerhet att huden absorberar vad vi smörjer/sprayar på den men var nanopartiklarna sedan hamnar inne i kroppen vet man inte så mycket om. Verkar inte som man är vidare intresserad av att finna ut svaret heller. Hade man varit det så hade det redan varit gjort. De presumtiva riskerna man anade redan i början av 2000-talet har man glömt eller gömt åt framtiden. Helt rätt kanske för vi lär ju se vad som händer med våra barn och oss själva om ett antal år.
Apoteksbolagets egen produkt Apoliva innehåller titandioxid och de verkar helt förlita sig på den Vetenskapliga kommitténs bedömning. Vem de är och vad de gör skall vi nog ta reda på.
Vidare påtalades att ”tillverkaren har högsta ansvaret att produkten är säker”. Jaaaa, så vad skall vi egentligen ha Läkemedelsverket och dito andra aktörer till? Åter igen skall vi förlita oss på tillverkarna vars mål fokuseras på hög avkastning samt att hålla aktieägarna lyckliga.
Man kan ju räkna ut med knäna vad som kommer att hända den dagen något inträffar. Vi följde bara gällande lagstiftning och vi har ju talat om vad krämen innehåller. Om de anger Nano i innehållsförteckningen så innebär detta att de kan hållas till svars för Nano:t. För man kan väl inte anklaga och anmäla någon för något som de inte medgivit, eller?
Nano och material därav är absolut ingenting som jag förkastar rakt av utan det finns nog många väldigt stora och bra användningsområden för den här nya tekniken. Att tillverka ett Nato-filter för rengöring av vårt dricksvatten kan kanske helt ta bort läkemedelsrester, dioxiner eller andra farliga ämnen. För det är ju ändå de där jätte små partiklarna i Nano-storlek som vi skall vara rädda för. Ett virus ligger i storleksform runt 50 Nanometer och det har man inte hittat något medel för att stoppa.
Trots att det var fem år sedan jag slängde ut allting ifrån mitt hem som innehöll titandioxid så har det åter smugit sig in igen. Min örttandkräm har fått en ny kompis i innehållsförteckningen, så det här med att man kan lita på att man vet vad som finns i det man speciellt valt ut har flugit ut genom köksfönstret.
Vi måste ta ansvar för oss själva och våra kroppar för det är ingen annan som gör det för oss! Givetvis är det helt okey för dem som känner för att vara med och testa det allra senaste för vetenskapens skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar