Benjamin delade med sig av denna underbara artikel som är skriven av en journalist med stort hjärta. Rekommenderar alla att läsa artikeln ifrån början till slut. Den ger inte bara förståelse utan även insikter om vad som kan hända för den som går in i väggen.
Något som kan hända alla -- även dig eller någon som du älskar!
Det bedrivs ett experiment och det skall bli intressant att följa utvecklingen.
500 kronor kan vara värt mer än miljontals kronor för en person som känner sig osynlig i samhället... det kan vara ett tecken på att någon ser, hör eller bryr sig.
För drygt tio år sedan brakade Harry rakt in i väggen och förlorade allt. Han är universitetsutbildad och jobbade som lärare. Han älskade sitt jobb och eleverna. Eleverna älskade honom.
Därför jobbade han hårt, mycket hårt. Han räknade aldrig övertidstimmarna. Han tyckte ju att jobbet var så förbannat roligt. Det hände att han hade svårt att somna om kvällarna men han tänkte inte så mycket på det.
En rykande kopp kaffe hjälpte honom att vakna nästa dag. Utom en morgon. Han hade brett sig en ostmacka till frukost. Han tryckte smörgåsen i olika delar av ansiktet. In i munnen ville den inte.
Harrys kropp hade slutat lyda honom. Benen ville inte gå. Armarna ville inte lyfta. Muskulaturen i ansiktet levde sitt eget liv. Harry tog sig till akuten, men läkaren hade ingen aning om vad som drabbat honom. Han fick remisser och studsade runt mellan väntrum i sjukvårdsystemet likt kulan i ett flipperspel. Allt påminde om någon absurd teaterpjäs.
Men tyvärr, allt var på riktigt och Harry spelade huvudrollen. Läkarna famlade efter diagnoser i sina checklistor. Oftast slutade deras utlåtanden med ”light”. Du lider av bipolärt syndrom light. Adhd light. Depression med atypiska symtom. Light.
Som om hans själsliv vore en läskedryck utan tillsatt socker.
”Till slut fick jag diagnosen utbrändhetsdepression och läkaren skrev ut medicin. Hade jag varit nedstämd tidigare så drabbades jag nu av en fullskalig depression. Det förenklade åtminstone läkarnas arbete eftersom de tack vare medicinen nu kunde ge mig en säker diagnos. Jag förklarade för läkaren att något måste vara fel med preparatet, men de påstod att jag bara gick igenom en fas, och så fick jag ytterligare piller för att klara av den fasen.”
Harry beskriver några av de följande årens ständiga läkarbesök. De inleddes med att en ny läkare – det var ständigt nya läkare, de gamla blev sjukskrivna eller flyttade – radade upp broschyrer för de senaste antidepressiva läkemedlen på marknaden.
”Sedan fick jag välja. Jag pekade och gick därifrån med ett nytt recept, ungefär.”
Med varje ny medicin följde nya biverkningar. Vissa svårare än andra.
En gång svullnade hela ansiktet upp och kroppen täcktes av vätskefyllda blåsor. Medan han försökte få sin kropp att åter börja fungera med hjälp av olika preparat samlades betalningspåminnelserna på hallmattan.
Han hade begärt att få jobba deltid. 20 procent till en början. Sedan halvtid, eftersom han ju älskade sitt jobb. Men det funkade inte med Försäkringskassanoch Arbetsförmedlingen.
Antingen var man sjukskriven eller inte. Antingen var man normal och jobbade 100 procent, eller så var man sjuk och behövde äta medicin. Harry blev sjukpensionär. Hans inkomster minskade och han fick problem att betala tillbaka sina lån.
Raset mot botten fortsatte. Det blev Kronofogden och utmätning. Harry blev av med huset och bilen. Till slut vaknade han upp i en enrummare någon mil utanför stan och inledde dagen med en kupad hand full av tabletter. Han led av stickningar i fötterna, värk i lederna, muntorrhet, sömnsvårigheter och svår ångest.
Väggarna isolerade jag med madrasser och kartonger.
Som mest petade han i sig femton olika preparat, de flesta för behandling av biverkningar av de andra läkemedlen. Plånboken var tom. Han hade aldrig mått sämre i hela sitt liv.
”Plötsligt drabbades jag av en insikt: Läkemedelsindustrin vill inte bota mig. De tjänar pengar på att jag fortsätter att må så här. Jag förstod att det inte var meningen att jag skulle bli frisk. Så jag bestämde mig för att göra som Miles.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar